Costa Rica, Panama

Juldagen spenderades i San Jose, Costa Ricas huvudstad. De har en del god mat, till exempel olika kombinationer av ris och bonor, och en del seafood, till exempel goda marinerade rakor. Stan var trevligare an det star i lonely planet, fina parker och ett torg fullt med liv.

Nasta dag drog vi vidare till nationalparken Tortuguero i nordvast, dar man kan aka pa battur genom regnskogen. Det var haftigt. Vi sag sengangare (jattesota!), krokodiler, odlor, basilisker, tukaner, skoldpaddor, iguanor med mera. Riktigt kul! Vad som var mindre kul var nar vi traffade pa en jaguar... Vi gick pa natthajk genom djungeln kvallen innan batturen for att titta pa spindlar, grodor med mera. Vi hade fragat flera ganger innan om det var sakert att ga pa hajken, och att det inte fanns nagra farliga djur, och de som jobbade pa hostellet hade bara skrattat at oss och sagt "jaguaren kanske kommer och tar dig, haha".
Nar vi hade kommit 100 meter in i skogen tog guiden plotsligt ett jattestort sprang bakat, sag livradd ut och sa "Jaguar!! Corre!!" (spring). Jag ramlade forst ner i den djupa leran, sedan sprang vi for livet ut ur skogen. Nar vi kom ut berattade guiden att det var en stor fullvuxen jaguar som kommits smaspringande rakt emot honom, mindre an tre meter framfor honom mitt pa stigen! Det ar en gata varfor den inte attackerade. Vi ar i alla fall glada att vi lever.

Vi reste mot Panama City och spenderade en dag dar. Det kanns lite som en blandning av ett mini-Manhattan och en europeisk huvudstad. Hoga skyskrapor och en gammal del av stan dar alla turister hanger, men ocksa en del farliga omraden. Det jag itne riktigt gillade var att alla turister var "instangda" i en stadsdel vilket gjorde att stallet kandes lite mer opersonligt an vissa andra stader.

Guatemala, El Salvador och Nicaragua

En tid har gått sedan sist vi hann skriva. Vi har varit mycket på resande fot. Eftersom vi stannade längre än vi förutspått i Mexiko, fick resan genom Centralamerika bli mer komprimerad.

Sista dagen i Caye Caulker, Belize, var riktigt bra. Vi åkte ut en bit från kusten och snorklade bland en massa läskiga hajar och stingrockor.
“Yes, of course they can kill you! Don't be shy, just jump in and say hello!“ sa guiden. Tydligen attackerar de bara när de är hotade till livet. Men ändå! En kille hade glömt sina simfötter, och en haj började gnaga på hans tår.

Vi funderade på att helt skippa att åka till Guatemala, eftersom jag har anhöriga som råkat ut för beväpnat rån och pistolskott i ryggen där. Men vi kom fram till att det var säkrare att ta den vägen än att åka via San Pedro Sula i Honduras, där mordfrekvensen är bland de högsta i världen! Tyvärr slapp vi inte helt undan kriminaliteten, då en tll synes helt vanlig turistbyrå i Flores, Guatemala, sålde oss en falsk bussbiljett mellan Guatemala City och Managua, Nicaragua. Det var en del pengar i sjön. Och vi kunde inget göra eftersom de såg till att vi var i en annan del av landet när vi upptäckte det. Vi hann i alla fall besöka en marknad i Guatemala City, med vackra tyger i massa olika färger. Flores verkade också vara en väldigt mysig stad, så det var synd att vi inte hann vara där längre. Men lite skönt att åka vidare eftersom det kändes lite allmänt otryggt efter vad vi upplevt. Det var bara att boka en ny biljett mot El Salvador, där vi övernattade i huvudstaden San Salvador, en ganska modern stad som vi första intrycket liknar en amerikansk stad, och är omgiven av höga berg.

Bussresorna har varit av varierande kvalitet. Vi har rankat topp tre sämsta busstoaletterna:
1. Gick ej att öppna, man fick hålla sig hela natten
2. När man satte på vattenkranen duschades hela rummet, inklusive en själv
3. Temperatur 45 grader, ungefär som en ångbastu av kiss

Resan fortsatte, genom Honduras och till Nicaragua. Vi tog oss till staden Granada, en kolonialstad med hus i regnbågens alla färger. Sedan vidare mot vulkanön Isla de Ometepe som ligger i den stora sjön Lago de Nicaragua. Vi bodde på ett enkelt men charmigt hostel i en liten by vid kanten av vattnet. Det kändes lantligt och inte så turistigt. Ön består av två vulkaner. Vi besteg den mindre, icke aktiva, som är 1300 m hög. Det var en ordentlig vandring, fyra timmar upp och fyra timmar ner, genom fuktig regnskog, lera och trädklättring med leriga skor. Jag råkade nästan snubbla över en av världens farligaste ormar, och hela patrullen blev ganska paranoida efter det. Som tur var blev den rädd och stack in i skogen.

Julafton firades på en buss mellan Nicaragua och Costa Rica, men vi hann i alla fall med en rom och cola när vi kom fram, på en ensam öppen rockbar i ett annars ganska ödsligt San Jose.

Caye Caulker (Belize)

Vi har sett många julgranar, en och annan tomte men ingen snö och inga lussebullar. I en julskyltande butik såg jag en nalle med en stickad blå mössa och texten “Let it snow!“. En lite väl optimistisk önskan kanske men vem vet, kanske ett julmirakel och den globala uppvärmningens oanade effekter kan skänka den stackars nallen en vit jul.

Vi har åkt genom hela Mexiko, från Stilla havskusten till den karibiska kusten. Vi stannade i San Cristóbal de las Casas på vägen. När vi kom till Yucatánhalvön spenderade vi några dagar på Isla Mujeres. Det blev mycket palmer och stränder och även lite sjukdom. Vi har både haft lite feber. Jag var hes och kunde inte prata, bara väsa och hosta, på två dagar vilket inte gör det lätt när en hoppfull försäljare av smycken/middag/snorkling börjar prata med en:

“Hola amigo! Quiere comer? Hablas español? Inglés?“

“No... - host! host! väääs... - hablo..."

“Francés?“

"No... yo... - host!“

“Alemán? Italiano?

Fler hostningar. Väsning.

"No hablo. Nada. No hablo nada. Host! Enfermo...“

Pekar på halsen.

“Ah! Si, claro! Pobre... Quiere Meszcal?“

Efter vår sejour på Yucatán lämnade vi igår till slut Mexiko i en liten motorbåt med kurs mot beliziska vatten. I mörker och monsunregn anlände vi sent igår kväll till den karibiska ön Caye Caulker som ser ut som en liten bit av Paradiset och idag tittade solen fram.

 

 

Puerto Escondido (Mexiko)

Först några ord om slutet på vistelsen i Morelia. Våra planer på att resa ifrån staden skots upp gång på gång, eftersom vi fick mer kontakter och saker att göra. Emil och jag höll i en intensivkurs i svenska för en kvinna sista veckan. Hon ville lära sig svenska eftersom hennes man är halvsvensk, och de åker till Sverige emellanåt.

Utelivet i Morelia är trevligt, det ar mycket livemusik. Salsadans med Stephanie och gänget var också kul, hon är riktigt proffsig. En natt var vi på en rikemansklubb i bergen. Det var den sjukaste upplevelsen. Bandet spelade halvt playback, två tjejer stod och bara mimade i tajta kläder, och sedan körde de en låt som hette "döda bögen". Alla hade blinkande neonöron.

Jag spelade in nagra latar i studio med gitarristen Flavio och nagra andra musiker, ena dagen jazz, andra dagen funk. Resultatet kommer nog laggas upp om nagon vecka nar det ar fardigmixat. Var konsert forra veckan kom tydligen pa kulturnyheterna for Michoacan. Jag sag att nagon filmade, men trodde inte att vi var med pa tv! Undrar just hur det lat.. Veckan avslutades med jazzkonsert med saxofonisten Juan Alzates band. Alltid kul att spela med riktigt bra musiker.

Sammanfattningsvis kan man saga att Morelia var ett skont stalle, som vi garna skulle rekommendera folk att aka till. Det har varit ganska otryggt, men ar det inte langre, i alla fall inte for turister. Emil ser tyvarr lite for mycket ut som en mexikan, och han var nära att bli pahoppad av polisen en gang när jag inte var med. Polisen ar paradoxalt nog de man ska akta sig for mest i Mexiko, eftersom de samarbetar med knarkmaffian. Om man rakar ut for något och ringer polisen kan det sluta med att man blir mordad istallet for hjalpt. Och det hander att de bara tar in folk fran gatan och misshandlar dem i bilen. Emil blev i alla fall upplockad av en kompis precis nar de borjade prata med honom "Det ar okej, han ar med mig". Det ar kanske inte sa konstigt att man kan kopa nyckelringar i form av automatvapen som det star Morelia pa...

Tjugosju timmars bussresa senare var vi framme i Puerto Escondido, ett betydligt varmare och svettigare stalle. Det ar ett riktigt paradis, och inte lika exploaterat som Yucatanhalvon.Vi har varit pa tva idylliska strander, och bott pa tva hostel. Forsta hostellet var lite av ett skamt. Ingen toadorr, ingen flakt i rummet och stora kackerlackor och tvestjartar. Men nu bor vi battre. Jag forstar folk som sager att man inte vill aka harifran. Det ar verkligen ett stalle man kan ta det lugnt pa pa riktigt. Vita strander med kokospalmer och berg runtomkring, rovfaglar som flyger over huvudet, delfiner langre ut till havs...

Morelia (Mexiko)

Morelia är en stad med fina låga hus, en gammal katedral (La Catedral) och en skönsjungande trubadur (eller åtminstone en trubadur) i varje gathörn. Själva staden omges av enorma köpcentrum och ännu större berg och i bergen finns vackra byar med mysiga torg. Ibland är det kallt på natten, men annars är det mest soligt och behagligt.

Vi kom hit förra måndagen. Elin har redan blivit rejält insyltad i stadens ymniga musikliv och har både repat och spelat med flera lokala grupper. Vår vän Alan jobbar med kultur och genom honom har vi lyckats ordna en lånesaxofon och Elin repar just nu inför en konsert med den lokala jazzlegenden Juan Alzate (också saxofonist).

Alan lyckades också ordna så att vi fick följa med på en internationell kulturmässa som var väldigt rolig. (Om någon frågar så är jag internationell inköpare för världsliteraturtidskriften Karavan. Om värdslitteraturtidskriften Karavan frågar så är jag inte hemma just nu.) Invigningsceremonien bestod av traditionella mexikanska danser som, beskrivet i korta drag, involverar en orkester med blås och strängar, frikostiga mängder sombreros och väldigt mycket fotarbete.

Jag har inte varit lika produktiv som Elin men jag, Stephanie och Pierre har börjat hjälpa en trevlig arkitekt som heter Carlos att bygga ett ekologiskt hus. När den första prototypen är färdig hoppas han att projektet ska växa och fler och fler ska vilja bygga liknande billiga hus med solceller. Vi har hittills bara sågat några metallrör och rensat bambu till isoleringen men förhoppningsvis kan vi hjälpa till mer medan vi är här. Det är inte helt lätt med spanskan alla gånger men det verkar som att Carlos ser positivt på framtiden och att han pratar mycket om hexagoner.

I alla fall. Det bästa som hänt var igår när Elin hade konsert med Flavio Meneses Torres Trio. Flavio är en riktigt bra jazzgitarrist och tillsammans så blåste de taket av en lokal restaurang med sin riviga funkjazz/fusion. Vi bjöd in trevligt folk vi känner och det var grymt. Dagen innan hoppade Elin in och spelade med ett indianjazzband som var avgjort flummigare och så svårt att beskriva med vanliga ord att det kanske är bäst att jag inte ens försöker.

 

 

 

 

Mexico City

Hej!

Såhär långt gillar vi Mexico trots en del hinder längs vägen. Deras tacos är fantastiskt mycket godare än Santa Marias, hårda tacosskal räknas tydligen inte ens som tacos här! Aven tequilan smakar bättre än i Sverige, och är mer av en vardagsdryck här, för de som känner sig manade... Det händer att spelman med hattar, så kallade Mariachis, kommer och spelar för en på gatan. Ofta ar det gamla gubbar som sjunger mer eller mindre rent, men de är helt klart en stämingshöjare. Folk är vänliga och öppna, men kan för det mesta inte ett ord engelska, vilket visserligen är bra om man vill öva sin knaggliga spanska. Ibland blir det språkförvirring, till exempel finns ingen översattning på ordet "sliskig" här, vilket kanske i och för sig har en förklaring... Man blir ibland lite uttittad för att man ser annorlunda ut, men det är bara att vänja sig. Ibland även ett eller annat "ksss ksss" eller "mjau" från en och annan byggarbetare om man har otur.

Mexico City är ju för det första en otroligt stor stad. Det gar inte ens att förstå hur stor den är. Bara när vi åkte ut ur den tillfälligt för att titta på pyramiderna vid Teotihuacan fick man en känsla för hur stor den var när det bara kom fler och fler kullar fulla med hus. Pyramiderna var imponerande, eftersom de är så sjukt gamla. Man vet inte så mycket om dem mer än att de byggdes av en gammal civilisation några århundraden före kristus. Enligt Emil är byggtekniken väldigt avancerad, men det vet jag inte så mycket om. En annan höjdpunkt i huvudstaden var Frida Kahlos hem. Det var så vackert inrett och hennes och Diegos tavlor ar fantastiska. Man fick lust att själv ha en sådan målarhörna med utsikt över en sådan vacker trädgård när man blir stor någon gång. Vi såg även en häftig indiandansföreställning på Plaza Garibaldi, med typ hundra Azteker som dansade traditionell dans till trummor. Det verkade sjukt kul och fysiskt ansträngande, man borde införa den typen av dans på svenska gym tycker jag.

Det bästa med Mexico City var trots allt människorna vi fick träffa. Vi åkte samtidigt med min salsabandkompis Stephanie och hennes bror Pierre. De skulle hälsa på sin mexikanska pappa Alan som bor i Morelia, och sina kusiner i Mexico City. Det var jatteschysst, för vi fick bo med dem hos kusinen Carlos, och fick aven träffa flera andra kusiner som var jättetrevliga och väldigt tålmodiga med vår väldigt långsamma spanska. Det är tydligen en mexikansk högtid den 2 november som heter "dia de los muertos" som är ungefär som allhelgonnadagen i Sverige, men de firar den under längre tid. Man gör ett altare i hemmet med foton på personer man känner som dött, och pyntar det med dödskallegubbar och saker som personerna gillat, till exempel personens favoritgodis, en bild från favoritfilmen eller ett cigarettpaket. Ett fint satt att avdramatisera döden och att minnas de döda på tyckte vi. Ibland kan man fundera på hur seriöst och gravallvarligt man ser på döden i Sverige. Vistelsen i Mexico City slutade med att jag (Elin) blev sjuk i feber och magsjuka. Kanske någon suspekt kyckling som var boven, men det går inte riktigt att veta här, eftersom man kan bli sjuk av vad som helst som sköljts i kranvattnet. Det gick i alla fall över med lite antibiotika.

Nu är vi i Morelia, en stad lika stor som Göteborg fyra timmar väster om Mexico City, där Stephanies pappa Alan bor. Mer om detta i nästa inlägg!