Såhär långt gillar vi Mexico trots en del hinder längs vägen. Deras tacos är fantastiskt mycket godare än Santa Marias, hårda tacosskal räknas tydligen inte ens som tacos här! Aven tequilan smakar bättre än i Sverige, och är mer av en vardagsdryck här, för de som känner sig manade... Det händer att spelman med hattar, så kallade Mariachis, kommer och spelar för en på gatan. Ofta ar det gamla gubbar som sjunger mer eller mindre rent, men de är helt klart en stämingshöjare. Folk är vänliga och öppna, men kan för det mesta inte ett ord engelska, vilket visserligen är bra om man vill öva sin knaggliga spanska. Ibland blir det språkförvirring, till exempel finns ingen översattning på ordet "sliskig" här, vilket kanske i och för sig har en förklaring... Man blir ibland lite uttittad för att man ser annorlunda ut, men det är bara att vänja sig. Ibland även ett eller annat "ksss ksss" eller "mjau" från en och annan byggarbetare om man har otur.
Mexico City är ju för det första en otroligt stor stad. Det gar inte ens att förstå hur stor den är. Bara när vi åkte ut ur den tillfälligt för att titta på pyramiderna vid Teotihuacan fick man en känsla för hur stor den var när det bara kom fler och fler kullar fulla med hus. Pyramiderna var imponerande, eftersom de är så sjukt gamla. Man vet inte så mycket om dem mer än att de byggdes av en gammal civilisation några århundraden före kristus. Enligt Emil är byggtekniken väldigt avancerad, men det vet jag inte så mycket om. En annan höjdpunkt i huvudstaden var Frida Kahlos hem. Det var så vackert inrett och hennes och Diegos tavlor ar fantastiska. Man fick lust att själv ha en sådan målarhörna med utsikt över en sådan vacker trädgård när man blir stor någon gång. Vi såg även en häftig indiandansföreställning på Plaza Garibaldi, med typ hundra Azteker som dansade traditionell dans till trummor. Det verkade sjukt kul och fysiskt ansträngande, man borde införa den typen av dans på svenska gym tycker jag.
Det bästa med Mexico City var trots allt människorna vi fick träffa. Vi åkte samtidigt med min salsabandkompis Stephanie och hennes bror Pierre. De skulle hälsa på sin mexikanska pappa Alan som bor i Morelia, och sina kusiner i Mexico City. Det var jatteschysst, för vi fick bo med dem hos kusinen Carlos, och fick aven träffa flera andra kusiner som var jättetrevliga och väldigt tålmodiga med vår väldigt långsamma spanska. Det är tydligen en mexikansk högtid den 2 november som heter "dia de los muertos" som är ungefär som allhelgonnadagen i Sverige, men de firar den under längre tid. Man gör ett altare i hemmet med foton på personer man känner som dött, och pyntar det med dödskallegubbar och saker som personerna gillat, till exempel personens favoritgodis, en bild från favoritfilmen eller ett cigarettpaket. Ett fint satt att avdramatisera döden och att minnas de döda på tyckte vi. Ibland kan man fundera på hur seriöst och gravallvarligt man ser på döden i Sverige. Vistelsen i Mexico City slutade med att jag (Elin) blev sjuk i feber och magsjuka. Kanske någon suspekt kyckling som var boven, men det går inte riktigt att veta här, eftersom man kan bli sjuk av vad som helst som sköljts i kranvattnet. Det gick i alla fall över med lite antibiotika.
Nu är vi i Morelia, en stad lika stor som Göteborg fyra timmar väster om Mexico City, där Stephanies pappa Alan bor. Mer om detta i nästa inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar