Väderbitna efter natten på stranden åkte vi vidare till Havanna, Kuba och hamnade mitt i nyårsfirandet hos vår kubanska värdfamilj, som vi känner via min salsabandkompis Noel. Det bjöds på god buffé, mojitos och en massa salsadans. I den här familjen hade de som tradition att öppna var sitt paket på nyår. Varje gång någon öppnade ett paket hölls ett tal och alla jublade hur mycket som helst och skrek "ÖPPNA! ÖPPNA!" som en hejarklack. Det blir så mycket roligare så än att öppna paket på löpande band som i Sverige.
Vi blev visade Habana Vieja (gamla stan) av vår vän Leonardo som vi känner via våra mexikanska vänner. Det är färgglada hus, femtiotalsbilar och musik överallt på gatorna precis som man föreställt sig. Många byggnader har restaurerats i den stadsdelen där turisterna håller till, medan resten av staden tyvärr får förfalla. I andra stadsdelar ser det rent bedrövligt ut, och husen rasar ofta och orsakar hemska dödsolyckor. Leonardo jobbar som röntgentekniker på ett sjukhus, men har, trots en något högre lön än snittet, inte råd att äta mer än en gång om dagen. Det var en lyx för honom att gå med oss och äta pizza, vilket han aldrig skulle ha råd med annars.
Fidel Castro har ju sagt att han har sett till att den kubanska standardlönen räcker precis till att köpa mat så att man får i sig minimiantalet kalorier för att klara sig, det vill säga 2000 kalorier. Medan befolkningen svälter bygger regimen fler och fler lyxhotell och golfbanor för att tjäna turisternas dollar. Eftersom standardlönen är så låg och består av den inhemska valutan "moneda national", är de flesta kubaner nuförtiden beroende av att antingen bryta mot lagen på något sätt för att klara sig, eller att tjäna dollar (eller så kallade pesos convertibles) genom att jobba med turism. Man märker tyvärr av att kubanerna är beroende av ens pengar eftersom försäljare överallt drar till med helt hutlösa priser på saker och ting, och det förekommer en hel del "jineterism", alltså folk som vill hjälpa en med saker för att lura en på pengar. Det känns i alla fall bättre att bo hemma hos en familj på ett "casa particular", så att man bidrar till att familjen har möjlighet till en något högre levnadsstandard, än på ett hotell, där alla pengar bara går till staten och nya lyxhotell.
Samtidigt har regimen gjort så att det är svårt för turister att se det "riktiga" Kuba, genom att priviligiera exempelvis skolbarn i turistkvarteren. Det är inte så lätt att märka fattigdomen som råder som turist. Vi var ganska färgade av att ha läst boken "This is Cuba" av Ben Corbett som beskriver en del av hur det egentligen ligger till. Det är lätt att förstå hur turister kan åka dit utan att ha någon som helst aning om vad de bidrar till. Man märker dock att samhället är korrupt genom att titta på tv. Deras nyhetsdebattprogram "La Mesa Rotunda" är ett program där de bara har positiva nyheter om vad staten åstadkommit, och alla håller med varandra!
För att se lite mer av naturen åkte vi ner till staden Trinidad som ligger på sydkusten. Vi besökte en vacker lagun med ett vattenfall uppe i bergen, där man kunde hoppa ner i vattnet från klipporna. Det fanns även en riktigt fin playa nära staden. Trinidad är pittoreskt och färgglatt och det finns gott om ställen att dansa salsa på på kvällarna. Emil lärde sig mycket! Vi blev bättre och bättre på att leva lite mer ekonomiskt och äta på ställen där de bara tar "moneda national" som vi hade lyckats växla till med Leos hjälp i Havanna. En kaffe kostar då helt plötsligt 25 öre istället för två dollar. Det är ju generellt sett ganska dyrt på Kuba om man inte hittar kryphål i systemet.
Jag tror att man behöver lite mer tid för att verkligen uppleva "det riktiga" Kuba. Det räcker inte riktigt med tio dagar. Men vi var glada att vi fick umgås med Leonardo och med värdfamiljen i Havanna. Sedan är ju musiken också en av de bästa sakerna med Kuba enligt mig...
